Sverige har formats av människor som under tusentals år har flyttat in, ut och runt i landet. Språk, religioner, vanor och tänkesätt har mötts och blandats. Genom århundradena har större och mindre folkgrupper skapats, bland annat de som idag utgör Sveriges nationella minoriteter. På olika sätt har de utsatts för kränkande och nedvärderande behandling, av både staten och enskilda.

Under 1900-talet växte en internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter fram genom Förenta Nationerna, FN. Syftet är att skydda etniska, religiösa och språkliga minoriteter i olika länder. Den svenska Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk är en del av detta ansvar.

Målet är att ge individer inom de nationella minoriteterna möjlighet att på samma villkor som andra medborgare få tillgång till mänskliga rättigheter och friheter. Det görs genom att förbjuda diskriminering, stödja språk och kultur samt öka gruppernas inflytande över sina egna angelägenheter. Lagen föreskriver också att minoriteterna ska bli mer synliga i samhället, som ett erkännande av deras både historiska och nutida betydelse i vårt land.

I Sverige räknas samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar som nationella minoriteter. Enligt FN:s definition är samerna dessutom ett urfolk.

De nationella minoritetsspråken är samiska, jiddisch, romani chib, finska och meänkieli (tornedalsfinska).