Kung Sverre

Kung Sverre Sigurdsson

Sörbo, Hedekas den 13 mars 1177

Ljudfil att lyssna på

Sverre föddes omkring 1151, död 9/3 1202 i Bergen, hävdade att han var son till en tidigare kung, Sigurd Haraldsson Mund (1133-1155).

Han uppfostrades sedan 1156 på Färöarna, där han prästvigdes och begav sig 1176 till Norge.

"Birkebeinarne" var fattiga män som råkat illa ut och flytt från sina gårdar under krigen i Bohuslän och uppträdde numera som rövare och var till stort gissel för de styrande i brist på kläder band de björknäver om sina ben, därav namnet "birkebeiner".Deras tillhåll var bl.a trakterna kring Kynnefjäll och Sörbo.

Sverre gästade jarl Birger Brosa i Östergötland som var gift med Sverres faster, för att få stöd för att han var Sigurds son.

När Sverre 1177 första gången mötte flyende birkebeinare efter ett nederlag vid Re i Tönsberg, var de bara ett sjuttiotal som uttröttade tog sig över vänerisen till gården Hammar i Värmland. Sverre var även där för att  övertyga kungadottern Cecilia, som var gift med lagmannen Folkvidir, om att han var hennes halvbror.

Alltfler "Birkebeinarna" anslöt sig på vandring mot kungsgården på Sörbo, Hedekas och utropade Sverre till sin nye ledare. Han accepterade detta och med den lilla skaran äventyrare drog han iväg att erövra Norge.

Efter kungavalet i Hedekas tog Sverre kommandot och förvandlade busarna till hårt drillade gerillasoldater, som kunde vandra i veckor under stora umbäranden. Han visade sig vara en god taktiker, som snabbt tog till reträtten om motståndaren visade sig för stark. Så var fallet när de under ett par dagar utkrävde en stor tribut av gods och penningar i Kungahälla. När Magnus och Erlings trupper närmade smet de snabbt till Västergötland. Tillbaka i Värmland anslöt sig ännu fler och förmodligen fick Sverre även ett handtag från Birger Brosa och svenske kungen Knut Eriksson

Redan samma år hyllades han som konung på Öreting vid Nidaros. Han lyckades med sina birkebeinare i slag efter slag besegra kung Magnus Erlingsson som 1184 föll i sjöslaget vid Fimreite. Med honom föll blomman av Norges aristokrati. Sverre begagnade sin seger till att införa djupgående reformer i fråga om förvaltning (landets indelning i "syssel" eller "sysslor" under av konungen avlönade och beroende "sysselmænd") och lagskipning m.m., som gick ut på att centralisera all makt i konungens hand, och det nivelleringsarbete mot adel och prästerskap, som energiskt igångsattes, blev av genomgripande betydelse för landets utveckling ända in till nutid.

Kampen om herraväldet.

Just vid den tiden organiserades kyrkans anhängare i baglerpartiet . Påven  belade 1198 landet med interdikt. Men Sverres starka inflytande fortsatte det lägre prästerskapet sin verksamhet, så att folket knappt kände av interdiktet. Med birkebeinarna slog Sverre 1198 spridda flockar av baglerna och offentliggjorde 1199 sitt märkliga "Tal mot biskoparna", vari han först bland alla monarker, gjorde sig till talman för teorien om "konungadömet av Guds nåde" till värn för folkets rätt mot hierarkiens övergrepp.

Emellertid fortsattes inbördeskriget med ständig framgång för Sverre, som slutligen tvang baglernas kärntrupper att ge sig efter lång belägring 1201-02 i Tönsberg. Men kort därpå avled Sverre som anses vara en av Norges yppersta konungar, därjämte en folkets man, god mot vänner och skonsam mot fiender. Han grundlade ett starkt arvrike, och Norge nådde under hans efterkommande stor blomstring.

I en tidig förbindelse hade Sverre sönerna Sigurd Lavard (död 1201) och Håkon, vilken efterträdde honom (1202-04), samt döttrarna Cecilia, gift med svenske konungen Karl Sverkersson och Ingeborg. Sedan 1185 var han gift med Erik den heliges dotter Margareta; deras dotter Kristina blev gift med "baglerkonungen" Filip Simonsson, som 1208 bragte striden till slut.

Källa; Sverres Saga , Flatöboken fr. 1210 - talet, K. V Hammer, Ingemar Lindmark

Lyssna på en berättelse

Illustration; Gurlie Linden. Bilden är baserad på en stenrelief i Nidarosdomen, Trondheim och som anses föreställa Sverre