En milsten invid landsvägskanten, en vackert välvd stenbro, eller ett gästgiveri med en avståndstavla invid ytterdörren, är sinnebilder som för många symboliserar resandet förr i tiden. I Bohuslän kan man finna allt detta och så även i Munkedal.

Sedan urminnes tider fungerade kännemärken i naturen som vägvisare. Till exempel stenblock, kärr, vattendrag med mera. Ett vanligt sätt att markera vägriktningen var att "bleka" träden, det vill säga hugga bort en bit bark från trädstammen. De medeltida pilgrimskorsen tjänade också som vägvisare. På många ställen satt dessa kvar långt efter att Sverige hade blivit protestantiskt.
 
När milstenarna kom blev de en sorts vägvisare i stället.
 
Första gången det beslöts att regelrätta vägvisare skulle sättas upp var i 1734 års gästgivarförordning: "Löper väg till någon stad, socken, bruk, sjöhamn eller annan kännbart ort, så skall märken sättas, som visar till vad ort den ligger".

Dessa märken var för det mesta av sten eller trä. Av de vägvisare som idag återfinns i Göteborgs- och Bohus län, vilka alla utom en enda, är av sten, är över hälften utformade som en rektangulär sten (granit) stående på högkant. Stenen har till största delen en ruggig yta, men är släthuggen på den yta där texten är inhuggen eller ristad.

Ofta är stenen placerad så att men kunnat använda tre, eller ibland till och med fyra sidor som vägvisare till olika platser.

Källa: Broar och vägminnen i Bohuslän. Rapport nr 9. Länstyrelsen i Göteborgs- och Bohuslän 1983.