Till minne av Sverre Sigurdsson reste fornminnesföreningen Vikarvet i Lysekil 1929 minnessten. Sverre valdes till konung av Norge på kungsgården Sörbo, Hedekas den 13 mars 1177. Många historiker anger Sverre Sigurdsson som Norges störste kung. Under kung Sverre och hans ätt utvecklades Norge till en betydande maktfaktor i Norden. Kung Sverre dog 1202.

Sverre föddes omkring 1151 och dog 9/3 1202 i Bergen. Han hävdade att han var son till en tidigare kung, Sigurd Haraldsson Mund (1133-1155).Han uppfostrades på Färöarna från att han var fem år och under sin tid på Färöarna prästvigdes han. 1176 begav han sig tillbaka till Norge.

"Birkebeinarne" var fattiga män som råkat illa ut och flytt från sina gårdar under krigen i Bohuslän och uppträdde numera som rövare och var till stort gissel för de styrande. I brist på kläder band de björknäver om sina ben, därav namnet "birkebeiner". Deras tillhåll var bland annat trakterna kring Kynnefjäll och Sörbo.

Sverre gästade jarl Birger Brosa i Östergötland som var gift med Sverres faster, för att få stöd i att han var Sigurds son.

När Sverre 1177 första gången mötte flyende birkebeinare efter ett nederlag vid Re i Tönsberg, var de bara ett sjuttiotal som uttröttade tog sig över vänerisen till gården Hammar i Värmland. Sverre var där för att även övertyga kungadottern Cecilia, som var gift med lagmannen Folkvidir, om att han var hennes halvbror.

Allt fler "Birkebeinare" anslöt sig på vandring mot kungsgården på Sörbo, Hedekas, och utropade Sverre till sin nye ledare. Han accepterade detta och med den lilla skaran äventyrare drog han iväg att erövra Norge.

Efter kungavalet i Hedekas tog Sverre kommandot och förvandlade busarna till hårt drillade gerillasoldater, som kunde vandra i veckor under stora umbäranden. Han visade sig vara en god taktiker, som snabbt tog till reträtten om motståndaren visade sig för stark. Så var fallet när de under ett par dagar utkrävde en stor tribut av gods och penningar i Kungahälla. När Magnus och Erlings trupper närmade sig smet de snabbt till Västergötland. Tillbaka i Värmland anslöt sig ännu fler och förmodligen fick Sverre även ett handtag från Birger Brosa och svenske kungen Knut Eriksson

Redan samma år hyllades han som konung på Öreting vid Nidaros. Han lyckades med sina birkebeinare besegra kung Magnus Erlingsson i slag efter slag. 1184 föll kung Magnus i sjöslaget vid Fimreite. Med honom föll blomman av Norges aristokrati. Sverre begagnade sin seger till att införa djupgående reformer i fråga om förvaltning (landets indelning i "syssel" eller "sysslor" under av konungen avlönade och beroende "sysselmænd") och lagskipning med mera, som gick ut på att centralisera all makt i konungens hand, och det nivelleringsarbete mot adel och prästerskap, som energiskt igångsattes, blev av genomgripande betydelse för landets utveckling ända in till nutid.