Här berättar vi om skolväsendets historia i Munkedals kommun fram till mitten av 1900-talet med Foss socken som exempel.

1500-1700-talen

På den här tiden förekom endast så kallad katekesundervisning, kristendoms- och bibelkunskap. Klockaren i socknen undervisade barnen i svenska genom att läsa Luthers lilla katekes. (Den första statliga läseboken kom inte förrän år 1868.) Barnen skulle kunna de fem huvudstyckena och Luthers förklaring till dessa utantill, ”som ett rinnande vatten”. Barn i åldrarna sex till ungefär 14 års ålder var skyldiga att delta.

De flesta församlingar på Bohusläns landsbygd hade dock inte någon undervisning alls för barn eftersom det var svårt att rekrytera klockare på grund av att lönen var låg.

Enligt kyrkolagen 1686 skulle föräldrarna se till att barnen kunde läsa och skriva.

1800-talet

Först 1802 kom den förste läraren till Foss socken, ”Herr Studiosus Ahlberg”. Att han benämns som ”studiosus” tyder på att han hade någon form av högre skolutbildning, även om man kunde arbeta som lärare på den här tiden om man bara kunde skriva och räkna och i övrigt ansågs lämplig.

Ahlberg fick lov av sockenstämman att gå runt till gårdarna i pastoratet där undervisning behövdes. Han skulle lära barnen ”att läsa i och utan bok, samt skrifwa”. Kyrkan ville dock att barnen även skulle fortsätta att gå till klockaren för att läsa och lära sig den lilla katekesen. Årligen fick nämligen ett stort antal barn avvisas från konfirmandundervisningen, den som inte kunde läsa kunde inte bli konfirmerad.

I början av 1830-talet anställde Foss sockenstämma en skolmästare som skulle ambulera, som det kallades, mellan tio rotar i socknen. Undervisningen skulle pågå en månad om året i varje så kallad rote, ett distrikt i socknen. I varje rote utsågs en gård dit barnen fick gå. Lämpliga skolrum skulle hemmansägarna på gårdarna ordna, likaså mat och husrum för läraren. I vissa socknar utgick en ersättning till hemmansägaren för besväret.

Vid 1833 års sockenstämma ändrade dock sockenborna åsikt på grund av att de tyckte skollärarens underhåll var för dyrt. En del föräldrar undervisade själva sina barn och ville därför inte betala. Stämman slutade med att det inte blev någon skolmästartjänst.

Kyrkorådet anställde istället själva på eget bevåg en skolmästare 1834 för att i fyra månader på sommarhalvåret undervisa de fattigare barnen. Skolmästaren ambulerade mellan fyra olika distrikt i socknen. Det kunde handla om så många som 40-50 barn i respektive undervisningsdistrikt.

Den första folkskolestadgan

År 1842 utfärdades den första folkskolestadgan i Sverige. Enligt stadgan skulle minst en skola i varje stadsförsamling och socken på landsbygden byggas inom fem år. Helst skulle skolan ha en fast plats, men ambulerande skolor tilläts där ekonomi eller lokala förhållanden gjorde det svårt att bygga ett skolhus.

Nu skärptes kraven på att lärarna skulle vara utbildade i yrket. I till exempel Valbo-Ryr socken försökte sockenborna dock komma undan det och istället anställa en pastorsadjunkt som lärare – för då kunde personen både hålla i gudstjänst och undervisa barnen. Pastoratet godkände inte detta och skickade även frågan till kung Oscar I 1847 som inte heller han gick med på förslaget.

I stadgan stod det också att barnen borde börja skolan senast vid slutet av sitt nionde år. Och barnen fick inte sluta skolan förrän de som minst lärt sig ”ren och flytande innanläsning av svenska språket, så latinsk som svensk stil, religionskunskap och biblisk historia till den grad, som erfordras för att kunna börja den egentliga nattvardsläsningen hos prästerskapet, kyrkosång, med undantag för dem, som sakna allt anlag därtill, skrivning, och de fyra räknesätten i hela tal.”

I pastoratet som Foss tillhörde bedömde prosten att det räckte med att bygga en fast skola för Foss och Håby som rymde 300 barn och en för Svarteborgs socken och Tose socken (en tidigare socken som låg vid Dingle) som rymde 200 barn. I verkligheten fanns det år 1840 474 barn i åldrarna 8-15 år i Foss, 274 i Håby, i Svarteborg 326 och i Tose 94. Prosten räknade med att alla barn inte skulle kunna besöka skolan, dels på grund av lång väg, eller att barnen behövde hjälpa till hemma på gården, av fattigdom eller ”bristande fattningsförmåga”.

Hittills var det dessutom inte alltid som barnen var närvarande i skolan. Ofta gick inte ens hälften till skolan och av dem som kom stannade endast en fjärdedel kvar hela terminen.

Det skulle ta tid innan det blev fasta skolhus i Foss och Håby församlingar. Förslaget röstades gång på gång ned på sockenstämmorna. Anledningarna var att sockenborna dels tyckte det skulle bli för dyrt och dels för att bönderna skulle behöva anställa folk om deras barn skulle gå i skolan hela året. Istället fortsatte den ambulerande skolundervisningen.

Det första skolreglementet

År 1847 fastställdes det första skolreglementet i Foss socken av skolstyrelsen. De bestämde att läraren skulle stanna två månader åt gången i varje rote/undervisningsdistrikt. Lästiden skulle vara tio månader med uppehåll från mitten av december till mitten av februari, även om detta i praktiken kom att variera över åren framöver. Lektionerna skulle börja klockan nio sommartid och sluta klockan fem med rast mellan klockan tolv och två. Vintertid skulle man börja klockan nio och sluta klockan två med en halvtimmes middagsrast.

Det stod också att flickorna i regel inte skulle delta i undervisningen i allmän historia, geometri och ritning med linjal och passare och deras räkneundervisning behövde endast omfatta de fyra räknesätten i hela tal.

De första fasta skolorna

Det dröjde ända tills 1856 innan sockenstämman i Foss beslöt att ett fast skolhus skulle byggas. Hede skola blev det första skolhuset och togs i bruk 1857.

De första småskolorna

Sedan 1858 hade en man vid namn Lars Andersson från Bråland på eget bevåg undervisat de yngre barnen från Stuveryr och Skaveröd i läsning. Under åren 1860-1862 anställdes han som så kallad rotskolelärare och ambulerade mellan Skaveröd, Ödsmål, Stuveryr och Hensbacka.

År 1864 startade en ambulerande småskola i Ödsmåls- och Jermunderödstrakten samt trakten mellan Hensbacka och Saltkällan. Detta föll väl ut och två år senare inrättades även småskolor i andra skoldistrikt i socknen. Skolstyrelsen beslutade även att kvinnliga lärare kunde anställas. Den första lärarinnan i Foss var Anna Mathilda Snygg.

År 1875 startades ännu fler småskolor och fler lärarinnor anställdes, en i varje skolområde.

Den första fasta småskolan startade 1885 i Lycke.

Läsåret i folkskolan

Antalet barn i folkskolorna var tidvis mycket stort vilket ledde till att det inte fanns plats att undervisa alla barn varje dag. På 1860-talet fick därför pojkar och flickor gå varannan dag i skolan. Under 1870-talet var det till och med nödvändigt att tidvis dela in barnen i tre klasser som gick i skolan var tredje dag.

År 1878 blev det istället sommar- och vinterskola. De äldre barnen gick i skolan på vintern och de yngre på sommaren.

Från och med 1885 bestämdes läsårstiden för små- och folkskolan till åtta månader.

Vid slutet av 1800-talet startades även så kallade fortsättningsskolor. Det var frivilliga skolor som i början hölls vintertid mellan folkskolans höst- och vårtermin.

1900 fram till cirka 1950

På 1900-talet blev fler småskolor fasta med egna skolhus.

Efter flera år av varannandagsläsning och varierande längd på läsåret beslutades 1908 att alla skolorna i Foss socken skulle vara heltidsläsande i åtta månader. Detta ändrades dock igen från och till fram till 1934 då alla folkskolor i Foss slutligen blev heltidsläsande.

År 1913 ändrades skolformerna till så kallade A, B och C-skolor och så vidare. A innebar till exempel att läraren endast hade en klass att undervisa, medan B innebar att läraren undervisade två klasser samtidigt. C-skolan innebar en heltidsanställd folkskollärare och eleverna halvtidsläsande växelvis.

De så kallade syskolorna upphörde 1901, förutom på Fabriksskolan där det även fanns träslöjd. År 1920 fanns det dock åter slöjdskolor för flickor i folkskolorna i Munkedal och 1924 fick även pojkarna som gick i Foss skola slöjdundervisning.

År 1926 beslutade kyrkostämman om en obligatorisk fortsättningsskola som skulle vara allmän för både flickor och pojkar och omfatta två årskurser. Fortsättningsskolan utvecklades 1929 till att flickorna i andra årskursen fick undervisning i ”husligt arbete”. Skolköksundervisning blev obligatorisk för samtliga flickor i Foss och Håby socknar 1931.

Från och med 1932 beslutade kommunerna om folkskoleärenden, tidigare hade det varit kyrkan som hade ansvar för den delen av skolan.

År 1940 togs frågan upp igen om läsårets längd och resultatet blev 36,5 veckors årlig lästid vid Foss kommuns samtliga små- och folkskolor. På 1940-talet blev det aktuellt med ett sjunde skolår.

Foss kommunfullmäktige anslog pengar 1938 för att bygga nya skolbyggnader vid bruket och i stationssamhället (nuvarande Munkedals centrum), men detta fick vänta på grund av andra världskrigets utbrott ett år senare.

På 1940-talet infördes fri skoltandvård för alla skolbarn och en årlig läkarundersökning. Allt förbrukningsmaterial i skolan var kostnadsfritt för barnen förutom för läroböckerna som de fick betala hälften av kostnaden för.

I skriften Folkskoleväsendets utveckling i Foss socken av Erland Forshult, 1942, finns en förteckning över lärare som arbetat vid Foss små- och folkskolor om du vill läsa mer.

Text: Lotta Karlsson

Information om skolorna

I samband med artikelserien har vi även tagit fram en kartportal med kort information om och bilder på skolorna samt interaktiva kartor som visar var de låg.

Klicka här för att komma till kartportalen.

Källor i artikeln

• ”Folkskoleväsendets utveckling i Foss socken” av Erland Forshult, 1942
• ”Valbo-Ryr en socken i Dalsland”, 2017